torsdag 29 oktober 2009

Vad är en bra kandidat?

Nu har moderaternas provval i Stockholms stad dragit igång och fram till den 23:e november kan medlemmarna bekanta sig med alla kandidaterna. Jag var naturligtvis väldigt nyfiken på vilka medtävlare jag har till riksdagslistan och kunde dels konstatera att det är väldigt många och dels att många är mycket välmeriterade inom politiken.

De allra flesta driver en, eller ett par, profilfrågor som ligger dem varmt om hjärtat, precis som jag själv har valt att inrikta mig mot småföretagarfrågor . Ganska få framhäver de personliga egenskaper och fördelar som gör dem speciellt lämpade att vara riksdagsledamöter. Men frågan är kanske om inte detta är en viktigare fråga än vilken politisk agenda man har. Som enskild ledamot i riksdagen har man naturligtvis ett mycket begränsat inflytande över vilken politik som skall föras. Och detta är ju den naturliga ordningen. Lagstiftningen styrs av EU-direktiv, av stämmobeslut som partierna har fattar och politisk inriktning som bestäms gemensamt i riksdagsgrupperna. För oss moderater är det naturligtvis också viktigt att ta in våra allianskollegors syn i alla väsentliga frågor.

Men om det enskilda inflytandet för en ledamot minskar, hur kan då dennes personliga kvalifikationer öka i betydelse? Jo! Rätt utnyttjat är en riksdagsplats den kanske främsta plattformen man kan ha för opinionsbildning. Och kan man väcka allmänhetens intresse och bilda opinion för viktiga frågor som därefter får en plats på den politiska dagordningen, har man faktiskt ett stort reellt inflytande. Mycket större än vad man som ledamot har genom att skriva motioner eller delta i utskottsarbete.

Med utgångspunkt från detta kan man ju fråga sig varför så få ledamöter – oavsett partifärg – gör något större väsen av sig i den allmänna debatten. I moderaterna finns några verkligt aktiva och dukiga förebilder i riksdagen; Henrik von Sydow inom det juridiska området, Anna Kinberg Batra inom EU-politiken och Sofia Arkelsten inom miljö- och klimatområdet. Men förutom dessa – och en handfull andra – hur många andra gör verkligen nytta av sin plattform som riksdagsledamot? Dessvärre är det allt för få. Som riksdagsarbetet är utformat i dag krävs att man som ledamot själv tar initiativ och har egen drivkraft nog att väcka frågor och göra skillnad. Ledamöter med entreprenörskraft helt enkelt. Och den sortens individer är det inte överfullt av i kammaren. Så precis som Sverige behöver mer av entreprenörskraft är jag helt övertygad om att riksdagen också behöver mer av den varan.

1 kommentar:

  1. Hej! Vilken bra rubrik och fråga!. En bra kandidat bör givetvis ha egen drivkraft för att kunna lyfta viktiga frågor. Själv tror jag det är ännu viktigare att en kandidat vågar lägga bort ideologi och politisk prestige och jobba över blockgränserna. Politiken blir mer och mer komplicerad, och frågorna allt fler och allt viktigare. Vi kan titta en hel del på en så viktig person som Vice President Joe Biden. Han jobbade aktivt över gränserna när han var senator för Delaware. Samma sätt att arbeta hittar vi hos President Barack Obama, som dessutom är min stora förebild. Följande kloka ord har Obama sagt: "I am convinced that in order to move forward, we must say openly to each other the things we hold in our hearts and that too often are said behind closed doors. There must be a sustained effort to listen to each other; to listen to each other; to learn from each other; to respect one another". För mig är människosynen A och O. och därför måste vi våga ge våra medmänniskor en chans, vilket vi inte gör idag. Många tvingas ut i utanförskap och social exkludering därför att arbetsgivarna inte vill anställa människor med examen inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Det är massarbetslöshet bland utexaminerade inom statsvetenskap och freds- och konfliktvetenskap, vilket jag själv känner av därför att jag har min examen i statsvetenskap och hittills har jag sökt så himla aktivt, men aldrig fått ett enda jobb någonstans i hela Sverige eller någonstans i EU. Många av oss tvingas idag leva i yttersta utanförskap och yttersta fattigdom då vi inte ens får hjälp av de socialtjänsten för att få försörjningsstöd utan vi stängs ute helt av hela samhället.

    Därför måste vi börja behandla varandra mer medmänskligt. Det är inte så att människor är oanställbara vilket Svenskt Näringsliv försökt påstå i sin rapport "Akademi eller verklighet" där de kollektivt stämplat oss samhällsvetare som oanställbara.

    Jag håller helt med President Obama när han säger som så att: "It turns out that young people are incredibly resilient. It doesn´t take that much. All it takes is somebody to put a hand on them and say "You know what? You´re important. And i´m listening to you".

    Tyvärr så ser vi inget sådant här bland våra politiker och kandidater. De bara kastar skit omkring sig och kastar skit på andra människor utan att bry sig om hur den man utsätter för det här beteendet "mår" eller hur han/hon reagerar över dessa förnedrande kränkningar och förolämpningar.

    Så det behövs ett helt nytt ledarskap i Sverige och då gärna en person som har de egenskaper som vi finner hos Barack Obama och Joe Biden.

    Så Sverige ligger långt efter och det behövs en snabb förändring för att inte folket skall vända hela samhället och det politiska systemet och demokratin ryggen.

    Det finns redan farliga varningstecken i samhället i form av extrema inslag, tex Sverigedemokraternas främlingsfientlighet, men även de lilla Nationaldemokraterna som fins i flera olika kommuner och med liknande budskap i sin retorik. Sedan har vi ju enfrågepartiet Piratpartiet.

    Då jag har min examen i statsvetenskap så kan jag dra den slutsatsen att de etablerade partierna håller på att förlora de allra flesta unga till alternativa partier, då alltfler unga inte känner sig representerade i samhället och i de viktiga beslutande församlingarna.

    Många av oss väljer att vända politiken ryggen därför att vi har fått nog och ser hur illa det går när man låser sig vid ideologi och politisk prestige istället för att lyssna på andra alternativ och åsikter och samarbeta över blockgränserna.

    Därför behövs det nya krafter som kan bryta dessa ideologiska låsningar och föra Sverige i rätt riktning och återfå de ungas förtroende innan det är försent.

    Mvh

    Mikael

    SvaraRadera